Det kommer att bli bra

Hurra! Strax före midsommar fick vi veta att vi trots allt var de enda som var intresserade av lägenheten vi hyrt på andrahandskontrakt i Lund. Efter att i några dagar paniskt ha läst bostadsannonser och stressat över hur vi skall klara av att fixa en lägenhet medan vi semestrar i Finland, kunde vi dra en lättnadens suck.

Eller för att vara helt ärlig, så drog vi inte den där sucken förrän i går då P varit och skrivit på förstahandskontraktet. Ganska bra start på en ny period av Lundavistelse kan man väl säga.

Inte vår byggnad, men från våra kvarter.

Nästa steg blir att sedan i augusti börja diskutera med vår tidigare hyresvärd vilka möbler vi håller kvar och till vilket pris. Det komiska är att de möbler jag tyckte var värst då jag såg bilder härifrån nu är de jag helst vill hålla kvar. Och kanske möblerna i arbetsrummet, för det skulle vara skönt att slippa shoppa precis allting ett svettigt veckoslut på Ikea. Vi lever i tron att hyresvärden kommer att dumpa allting till Myrorna eller sälja på blocket, och att vi därför kan få allting för en spottstyver, men det kanske är helt fel. Nåja, det känns bara som ett litet praktiskt problem och inte som ett drama, jämfört med att vara utan bostad.

För att utvidga min kännedom om staden och få en liten paus i mitt ganska anspråkslösa jobbande tog jag mig till St. Hans backar. Det visade sig vara en park som är anlagd på ett tidigare avfallsberg. Därför backar mitt i pannkakeplatta Lund. En park med gräsmattor och skog, gångvägar och frisbeegolf. Riktigt lantlig stämning faktiskt. Speciellt då jag såg får och kände lukten/doften av hästbajs. På vägen hemåt tappade jag bort mig avsiktligen och sprang ut ur parken längs en stig som jag visste att inte var den kortaste vägen hem, och då fick jag förklaringen till hästdoften: ett ridstall.

Björnbärsblom

Jag var knallröd, och dröp av svett då jag kom tillbaka hem. Ja, jag var ute och sprang alltså. Nu tänker jag ta en runda till någon annan del av staden, och nu kommer jag att bli ännu rödare, och ännu mera slut, för det är anspråkslösa 27 grader varmt.

Att lura sig själv

Tänk vad fint det går att lura sig själv.

Jag har kommit på ett bra knep för att komma ut och springa under dagen. Jag klär mig i träningskläder direkt efter att ha varit i duschen på morgonen. Sedan jobbar jag, och tar antingen en löpningspaus mitt på dagen, eller då arbetsdagen är slut, för det är ju för löjligt att ha träningskläder på sig och inte träna.

Men idag har jag tammegomorron dubbellurat mig själv. Här sitter jag i träningskläder fortfarande, det är grått, trist och litet kallt ute och jag är hungrig. Och jag kommer garanterat inte att gå ut på en runda. Det är ganska bekvämt att kura i soffhörnan i träningskläder också.

Vad är det med poddar?

Jag tror jag har upptäckt världens bästa sömnmedel. Lyssna på en pod i liggande ställning och du somnar garanterat inom max 10 minuter.

Det hände mig igen igår. Jag hade fått ett intressant infopaket med en artikel, en TED-talk och en pod, och gjorde det klassiska misstaget att jag skulle läsa och lyssna på dessa innan jag gick ut och sprang. Artikeln gick fint, TED-talken rätt bra, och podden - ja, jag sov väldigt gott. Ungefär fem minuter in i podden - den var intressant, jag lyssnade på den på nytt senare på kvällen - måste jag ha tuppat av. Jag vaknade plötsligt, tittade på min iPad, och förstod inte siffrorna den visade. Hur kunde det stå 21.20? Vad betyder det? Inte kan det ju stå sådana siffror för ett klockslag på morgonen? Då insåg jag att jag låg på soffan, att det inte alls var morgon, utan kväll. En nästan tre timmars tupplur den tiden på dygnet är inte bra.

Det blev en väldigt sen middag, och en väldigt sen film. Nu har också jag sett "Eat, pray, love". 

Jinxade vi det?

För två veckor sedan satt vi och drack vin med P:s syster, och berättade om livet i Lund. Mest kanske det var tal om vår bostad, och vi berättade glatt om hur bra vi trivs där, hur fint läge den har, högt i tak, omgiven av grönt, praktiskt nära tågstationen, och da-di da-di daa.

Nästa morgon hade P ett uppsägningsmeddelande i inboxen. Jaha. Nu blir vi alltså utan boende från och med slutet av augusti. Vi jinxade det tydligen.

Lämna Lund

I dagar har vi gått och spanat på när de stora magnoliaträden vid universitetet ska slå ut, och för några dagar sedan hände det. De är absolut inte de enda magnoliorna i Lund, men de är the magnolias.

Magnolior är något magiskt för någon som kommer längre norrifrån där ingenting sådant vill växa. Jag minns första gången jag såg magnolior. Det var i London då jag var 16 år gammal och undrade vad det var för fantastiska tulpanträd jag såg. Litet av den känslan sitter fortfarande kvar.

Wisteria

Efter min lunch på stan igår kunde jag inte låta bli att njuta litet extra av det underbara vädret och tog en sväng genom en av mina favoritplatser, Botaniska trädgården.

Jag önskar inte någon annan dåligt väder, men det känns ändå litet som en lättnad att gårdagens och dagens värme lär ska ta slut imorgon, för det känns verkligen inte trevligt att ge sig iväg härifrån. För om en vecka kanske syrenerna börjar blomma.

Köpenhamn

Breakfast at Tiffany's - nej, men lunch i Köpenhamn.

Jag måste medge att jag inte var helt tänd på en snabb av och an resa till Köpenhamn. För att överdriva, så kändes det litet som modevågen i vissa kretsar av unga Londonbor för kanske 10-15 år sedan, att åka till Kapstaden över ett veckoslut. Jättepraktiskt att starta på fredag kväll, sova på nattflyget, uppleva Kapstaden i två dagar, ta nattflyget hem på söndag kväll och gå på jobb på måndag. 

Jag sade att jag överdriver, och efter litet funderande insåg jag att det inte är mera märkvärdigt att åka från Lund till Köpenhamn för att äta lunch än vad det är att åka från Helsingfors till någon litet mera avlägsen ända av grannkommunen Esbo. Jag påverkades kanske också av känslan att Köpenhamn är för stort för att man skall klara av att vara där bara några timmar, men det var ju ingen som tvingade mig till en sightseeing. Jag har varit där flera gånger förut, och det är alltid möjligt att göra nya punktinsatser då det verkligen ligger väldigt nära. 

Vårt mål var Nyhavn och smörrebröd, så det blev tåg från Lund till Kastrup där vi steg av och bytte till metron som tog oss direkt till Kongens Nytorv och Nyhavn. 

P är ofta på möte i de här kvarteren så han hade redan bestämt att vi skulle gå på Kompasset där de har smörrebröd med litet modernt stuk. Vi hade tur, för vi fick plats på uteserveringen efter några minuters väntan trots att det var fullt överallt i det strålande vädret.

Efter litet beslutsångest av alla läckra alternativ lyckades vi välja två smörrebröd var, med tillhörande snaps. Jag är ingen stor vän av snaps annat än i vissa sammanhang då det helt enkelt hör till, så där som till midsommar till exempel. Och till danska smörrebröd. Fräsch gravlax med dillsnaps var inte illa.

Mitt bröd nummer två blev också fisk, pankopanerad havtaske. Fråga mig inte vad det var för fisk men god var den. Och absolut en portion med påskstämning.

Jag ville flanera runt en stund efter maten, så vi vandrade utåt längs kajen, för att sedan ta av längs en av kanalerna.

Hoppsan, hur länge sedan är det jag var i Köpenhamn senast? Jag kan inte minnas att jag sett den här bron och husen bakom den förut.

Vi slog oss också ner och chillade i solstolarna bland hundratals andra. Någonstans fanns det antagligen en kiosk där det gick att köpa öl och vin, men jag tror att många också hade egna drycker med sig. Ett underbart enormt vardagsrum där alla var välkomna.

Innan vi tog metron och tåget tillbaka hem satte vi oss ännu och njöt på en caféterrass i solens sken. Nästa gång jag får förslaget att åka till Köpenhamn på lunch kommer jag att tacka ja på stubinen.

På cykel

På långfredagen tog vi ner våra cyklar från vindsförrådet och började trampa mot kusten. Jag cyklar väldigt sällan och blir alltid lika förvånad över hur roligt själva cyklandet är. Att trampa på, och känna farten och komma åt att se större områden utan någon större ansträngning. 

Vi bor i absoluta centrum av Lund och kan därför ta oss till fots till jobb (P då alltså), restauranger, alla affärer (om vi inte ska till Elgiganten eller motsvarande), bio och annat. Det har gjort att åtminstone jag inte vet något om vad som finns i Lund utanför stadskärnan och utom det jag ser genom tågfönstret då jag kommer från Kastrup. Vår cykelrutt gick igenom trevliga bostadsområden där det var mycket grönare än i centrum, fåglarna kvittrade, och buskar med vita blommor och forsythia blommade överallt. Och vi hade nerförbacke, en lång väg. Jag som trodde att allt var platt som en pannkaka.

Vi cyklade inte mer än några kilometer innan vi var ute på rena landsbygden. Åkrar på båda sidorna om vägen, åkrar med raps som höll på att börja blomma! I april! Jag kan inte riktigt fatta hur mycket längre söderut vi är än Helsingfors och Nyland. 

Vårt mål var Bjärred, och Bjerreds Saltsjöbad. Fråga mig inte varför det ena skrivs med ä och det andra med e. Cykelleden var trevlig och tog oss igenom några små samhällen eller byar, men fina kyrkor och vackra gamla hus, och väldigt stora hus. Jag kom inte alltid underfund med om det var gamla gårdar, eller om det var nyare hus som byggts i gammal stil. I vilket fall som helst är det förståeligt om man väljer att bo ca 15 minuters bilväg från Lunds centrum och får en sådan mängd kvadratmeter och trädgård dessutom. Om man gillar det alltså.

Vi cyklade rätt lugnt för att inte bli alldeles svettiga, för vi hade bokat bord till påskbuffé på Bjerreds Saltsjöbad, och man vill ju inte sitta svettig med hår som klibbat fast på skallen av cykelhjälmen. Ändå kom vi fram i absurt god tid (vi var litet pessimistiska med hur lång tid det skulle ta oss att cykla ca 13 km), men det var inget att klaga på med tanke på utsikten och vädret.

Havet! För en kustmänniska känns det litet konstigt att det inte finns något vatten i Lund. Inte ens en å. Eller det finns väl just det sådär litet i utkanten av centrum, men vi tycker att det snarast är ett dike. Och det är absolut inte ett vattendrag som staden skulle vara byggd kring.

Vi förstod inte hur många på stranden var så lättklädda. Vi var tacksamma att vi packat med oss vindjackor för vinden från havet var inte särskilt varm. Ja förutom om man skulle ha hållit sig nästan på marknivå, som ett par som satt i badbyxor och solade sig i låga däcksstolar. Andra kom med små grillar och pick-nick korgar med sig, och mormor och farfar och en massa ungar och skulle helt klart njuta av en dag då de vuxna får ta det lugnt medan barnen springer omkring.

600 meter brygga ut till paviljongen, och den berömda bron vid horisonten

Vid ändan av bryggan finns det en öppen terrass som inte har något med restaurangen att göra. Dit kan man komma och sola sig och ta sig ett sim utan att behöva beställa någon dryck eller betala någon avgift. Inne i paviljongen finns det bastu som kostar (mycket skäligt pris) och en restaurang.

Vi satte oss på en bänk och solade oss innan vi tänkte att vi kanske kan gå in på paviljongen och dricka en öl i väntan på att vår dukning av buffén skulle börja.

Vilken terrass. Det måste vara smockfullt då vädret blir litet varmare. Där satt man och såg ut över ett solglittrande Öresund, men Malmö och Turning Torso och Öresundsbron i fjärran. Hit vill jag komma på nytt, och då vill jag också bada bastu. Stranden här är så långgrund att de som gick och tog sig ett dopp fick vattnet bara upp till midjan, och då var det alltså 600 meter ut från stranden. Vattnet varmnar antagligen rätt fort här och då måste det vara otroligt fint att simma. Alldeles klart vatten och sandbotten, som gjorde att vattnet skiftade i ljusgrönt.

Trappan ner i vattnet från "allmänna terrassen"

Buffén var ingen stor höjdare vad gällde maten. Inget fel på rätterna i sig, men de var inte alla så väldigt väl tillredda. Min största chock var gravlaxen som absolut legat i graven för länge. Oätlig för mig, fick diskret spotta ut den i servietten. Vi var nyfikna på vad det skulle finnas på en skånsk påskbuffé, då det brukar skojas om att maten är densamma vare sig det är jul, påsk eller midsommar. Kanske det var litet ditåt, men några moderna tillägg fanns det så att man inte hade känslan av att man åt julmat åtminstone. Det var ägghalvor med majonnäs, den övergravade laxen, räkor man fick  pilla själv, sillar (men ingen potatis!), kall kyckling, revbensspjäll, stekta champinjoner, köttbullar, och sedan det moderna, dvs. hummus, tsatsiki, majssalsa, guacamole och annat liknande. Mätta blev vi åtminstone fast vi var litet kritiska. (Vem f_n blandar ner färskost i guacamole!)

Bastubadare

Rutten hem blev en annan för att vi skulle få se litet nya vyer. Mera gårdar och åkrar, hästar, en massa vindmöllor, och  då vi kom till det man kan kalla staden slutade det vara platt och blev en seg uppförsbacke. Höjdskillnaden var knappast mer en 60 meter max, men gjorde att man blev litet varm.

Mera cykelturer åt folket!